Det är många som blir pressade. Jag är en av dom. I skolan är det inga problem, för jag vill lyckas och jag tycker om när jag blir belönad med bra betyg för mina insatser och för allt mitt slit. Men när det handlar om fotbollen så är det lite jobbigare. Jag älskar att spela fotboll på skoj, spela med kompisar och leka lite. Men jag har så extremt dåligt självförtroende så när det kommer till att spela match med mitt lag så flippar jag ur. Jag tror inte på mig själv och anser att det finns inget jag kan tillföra laget som gynnar dem. 

 

Jag försöker komma på ursäkter, vad som helst för att inte spela match. Jag säger till mina föräldrar att jag inte känner mig bra och att jag inte gör bra ifrån mig på plan, och då är det ingen ide att jag spelar. Men de säger att de tycker att jag är jättebra och behövs på plan. Men då säger jag bara till mig själv att de är mina föräldrar och att de måste säga så. 

 

Jag vill bli bra på något och sticka ut på plan. Även om andra ser det, så vill jag upptäcka det själv. Exempel finter, vara snabb, bra i nickdueller, nedtagningar eller skott och crossbollar. Jag vill hitta det som jag är bra på. Jag vill vara en person i laget som behövs. Som tar alla straffar, hönor, frisparkar eller hon som gör alla mål eller behövs i backlinjen. Det kommer ta ett tag för mig att komma dit, men jag ska dit oavsett vad. 

 

Med detta inlägget skrivet så inser jag att det är egentligen ingen annan som pressar mig. Jag pressar mig själv. Det är bra till en viss nivå, för att det får mig att kämpa. Men när jag går över gränsen, då mår jag dåligt och blir stressad. Jag ska hitta mig själv inom sporten. Jag ska bli den jag alltid har velat bli. För jag vet att jag kan. Den enda som stoppar mig är jag själv.